lördag, fint med lite sömn utan att hela tiden behöver vakna varje halvtimme .. 

men jag vet inte, jag har så mkt jag skulle vilja skriva här, så mycket tankar, det känns som jag hela tiden går runt och försöker ge alla människor jag träffar ett leende, för att jag är rädd att dem ska förstå hur illa det egentligen är.. 

jag förstår ingenting längre, att jag hela tiden går och kollar upp mot himlen, för har man huvudet uppåt så går tårarna tillbaka, det syns då inte hur man egentligen mår. 

man hoppas från dag till dag, men ibland känns det sjukt ovärt att hela tiden leva på hoppet.. 

men jag vet att jag måste orka le för andras skull, om inte jag ler, hur ska dem då kunna le? 

det är så man får tänka, så nästa gång du får se mig, så är det leendes... :)

jag har idag gjort ngt som är en av mina största rädslor, natti!