Det är bara tisdag, men denna veckan alltså..
Ibland önskar man bara att man aldrig hade gått ur sängen, det suger. Men det är bara att bita ihop i guess.
Var hos läkaren igår på återbesök efter 10 dagar med gips, hoppades på att komma därifrån utan, men jag trodde inte det skulle bli så, och jag hade rätt, ännu ett gips sattes på. Ett. Rosa gips. Måste ändå säga att jag är extremt snygg ;)
Så efter att jag hade suttit på sjukhus i 3 timmar, så kom jag tillbaka till skolan, åt lunch och skulle bara vila lite innan lektionen. Men jag somnade stenhårt och vaknade inte försen det var dags för kvällsmat. Alltså hade jag sovit i ca 4 timmar. Vaknar upp och känner att jag egentligen inte ville upp. Ja ville bara sova bort mitt liv. Jag drömde att jag inte hade gips, jag kunde göra vad jag ville. En dröm som var perfekt i mina ögon.. Jag vaknade upp och insåg att det bara var en dröm, en perfekt dröm.

Jag umgicks med folket här ett tag. Men gick sedan och la mig riktigt tidigt igen. Jag sov ochsov och sov.
Den smärtan som jag ständigt har i handen är det sjukaste jag någonsin varit med om. Och jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta. Att hela tiden behöva tänka på sakerna jag inte kan göra. Jag måste hela tiden tänka på vad och vad jag inte kan vara med på.

Att samtidigt som jag har denna enorma smärta så ska man sitta på lektionerna, man ska lyssna, ta in och förstå, man ska tycka det är roligt, och ha humöret på topp så man inte förstör för någon. Att hela tiden le och vara glad.
Att ha folk omkring Sig hela tiden, att aldrig kunna gå in på rummet och skrika ut hur ont det gör, inte kunna säga orden man behöver säga. Det är exakt hur jag känt sedan igår. En känsla som aldrig försvinner. För det går inte. Inte alls.

Nu har jag inte mer oh säga mer än att gips och smärta suger!