det måste ut, det får inte stanna kvar. det går inte.

jag kan inte. vill inte. vågar inte.

det borde försvinna.. bort nu!

det går inte.

jag har länge förnekat det,förträngt det. känslorna som jag haft, intalat mig att det inte alls är så illa. sen har jag tagit på mig någon annans problem.

men jag har nu under de senaste dagarna förstått att det inte längre går. det funkar inte så alls.

men om man är för rädd, rädd för att sätta ord på känslorna då? vad gör man då? vart vänder man sig?

jag har ingen aning,för jag själv hade gjort det nu om jag visste. för denna känslan suger, och hade gjort det mesta för att få bort den just nu. men det blir inte bättre, utan snarare sämre.

så om någon därute vet? hör av er! :)

jag har min man på tv, han har räddat mig ordentligt denna veckan, en vecka med tårar, det har varit hemskt, men tack vare mannen på bilden så överlever jag. han är den snyggaste på denna jord! :D

så tack för dig, one three hill och tvn! <3